Föreliggande text är ett försök till överblick, en orientering över det ämnesområde som behandlar förhållandet mellan de språkliga uttrycken och deras mening.

Vad menar vi egentligen med de ord och satser som vi dagligen använder?

Ord och fraser utan förklaringar leder till att vi inte förstår varandra med allt vad därav följer.

Vilken betydelse har exempelvis följande ord och uttryck i dagens debatt?

- tillväxt

- livskvalitet

- klimat

- utanförskap

- tjänstesektor

- IT

- kultur

- konst

- kvalitetssäkring

- kompetensutveckling

- riktiga jobb

- flexibel arbetsmarknad

- process

- verkligheten

- andlighet

- new age

- kristen värdegrund

- moralisk värdering

- moraliskt ansvar

En kritisk analys av förhållandet mellan språkliga uttryck och deras mening är önskvärd.

Detta gäller inte enbart inom vetenskapen utan kanske framför allt inom religiös, politisk och annan förkunnelse.

Här följer ett personligt urval av vad några olika tänkare kommit fram till för att minska språkliga och begreppsmässiga oklarheter.

                          3. Begreppsbildning och definition

Språket har ett flertal olika funktioner, t ex att uttrycka önskningar och begär, att utöva påtryckningar, att ge utlopp för fantasin, att förmedla tankar.

Kraven på precision hos de språkliga satserna beror på vilken funktion de skall tjäna.

Vardagsspråket är i ett flertal situationer otillräckligt för att exakt och nyanserat förmedla tankar.

Österrikaren Ludwig Wittgenstein (1889-1951) säger i sin bok "Filosofiska undersökningar":

Ord är språkliga element och beståndsdelar i språkliga satser. Ord kan sägas, höras, skrivas och läsas.

Ord har betydelse som benämningar på objekt och begrepp. Många ord har endast betydelse som element i språkliga satser. Ord som "och", "då" och "eller" kan inte ensamma uttrycka någon betydelse.

Ord och andra tecken (t ex bokstav som tecken för språkljud, siffra som tecken för antal) är något sinnligt givet som uttrycker, representerar eller betyder något. Ett ord betyder i och för sig ingenting. Det betyder något först för den som tolkar och förstår ordet.

Datorer producerar data (bilder, symboler, ord, siffror och andra tecken). Data blir information – upplysning – först när någon tyder dem. Ett särskiljande kännetecken gentemot naturtillgångar, varelser och varor är att data kan överföras på elektronisk väg och lagras i minne.

De fyra orden "hund", "dog", "Hund" och "cane" består av skilda bokstäver och är därmed skilda ord från svenska, engelska, tyska respektive italienska språken.

Dessa ord har dock samma betydelse och denna gemensamma betydelse refererar till begreppet hund.

Ordet "hund" är svenskt men det bakomliggande begreppet är utan språklig dräkt och kan därför sägas vara internationellt.

Ordet "hund" är ett språkligt uttryck – representant – för det som kännetecknar hundar. Dessa kännetecken – som tillkommer många individer – utgör begreppet hund. Med andra ord avgränsar begreppet hund en klass till vilken alla hundar hör. Begreppet hund är något annat än ordet "hund" eller hund som individ. Begreppet hund består inte av bokstäver och är inte någon individuell varelse. Begreppet hund är således de kännetecken som utmärker klassen av alla hundar.

Det bakomliggande begreppet till ordet "hund" är en föreställning eller idé eller bild i vår hjärna. Begreppet hund bildas genom abstraktion. Man fråndrar (abstraherar) de individuella olikheterna mellan hundar och behåller vad som är gemensamt för alla hundar. Genom begreppsbildning hänförs mångfalden objekt och företeelser till klasser och utgör därmed fundament för tänkande och språk.

Det finns ingen individuell hund som endast är hund. Hunden är också av viss ras, viss ålder, visst kön osv., allt sådant som man abstraherat begreppet hund.

Exempel: Jacky (egennamn) är en nioårig (ålder) West Highland White Terrier (ras), en hane (kön). Dessa egenskaper hos hunden Jacky ingår inte i begreppet hund.

Sokrates anses vara begreppens upptäckare. Han ansåg att all verklig kunskap måste vara begreppsmässigt vetande.

Man kan på minst två sätt lära sig vilka kännetecken som ingår i exempelvis begreppet hund:

Afrikanen Aurelius Augustinus (354 -430) beskriver i sina "Bekännelser, I:8" ostensiv inlärning av ord och begrepp:

Anm.: Även de vuxna individernas insikter om begrepp baseras i huvudsak på tidigare ostensiv inlärning, dvs. skett på det vardagliga sättet.

Det vetenskapliga sättet att få kunskap om begreppen sker genom definition. Definition är en typ av ordförklaring som beskriver begrepp genom angivande av dels närmast överordnat begrepp, dels de kännetecken som avgränsar begreppet från andra begrepp inom det överordnade begreppet.

Ett exempel på definition gällande geometrisk klassindelning: Betydelsen av ordet "kvadrat" = betydelsen av satsen "rektangel med lika stora sidor". "Rektangel" är benämning på det överordnade begreppet, vars innebörd förutsätts vara känd. "Lika stora sidor" är det specifika för kvadrater.

Numera har ordet "definition" fått betydelsen ordförklaring i största allmänhet utan ovan angivna kännetecken.

Ordet definition kommer från det latinska ordet definire som betyder bestämma och avgränsa. Genom definition preciseras och fixeras begrepp.

Canis är den vetenskapliga benämningen på familjen hunddjur, som innefattar sex arter, bl.a. varg och tamhunden (numera underart till vargen).

Canis lupus är den vetenskapliga benämningen på vargar, som således är en art inom familjen hunddjur.

Canis familiaris är den vetenskapliga benämningen på tamhundar, som också är en art inom familjen hunddjur.

Hund, Ca´nis familia´ris, art i familjen hunddjur. Enligt moderna molekylärbiologiska rön härstammar tamhunden endast från vargen (C. lu´pus); en del forskare ger därför tamhunden det vetenskapliga namnet C. lu´pus f. familia´ris. De nutida drygt 400 hundraserna är alltså resultatet av domesticering av vargen, vilket får anses vara människans största och längsta djurexperiment. (Citat från Nationalencyklopedin.)

Ovanstående innebär att vargen numera anses vara överordnat hunden som begrepp och klass.

Binär nomenklatur, den form av internationellt vedertagen, vetenskaplig namngivning som ges till alla levande organismer och som innebär att organismens namn anges med dels ett släktnamn, dels ett artepitet. Så är t.ex. fågelarten rödstjärtens vetenskapliga namn Phoenicurus phoenicurus (L.) och svarta rödstjärtens Phoenicurus ochruros (Gmelin); vitsippans vetenskapliga namn är Anemone nemorosa L. och gulsippans Anemone ranunculoides L. Släktnamnet skrivs alltid med stor bokstav, medan artepitetet numera alltid skrivs med liten bokstav, även om arten är uppkallad efter en person eller ett geografiskt namn. Efter artepitetet anges ofta auktorn, dvs. den person som först beskrivit och namngivit arten. Linné (förkortad L. som auktor) var först med att konsekvent använda binär nomenklatur, varför hans namngivningar är de första som anses giltiga. (Citat från Nationalencyklopedin.)

Med klass avses här objekt som har ett eller flera gemensamma kännetecken.

Exempel på ord som är mer eller mindre liktydiga:

art               grupp                        slag                             taxon

familj         kategori                   släkte                          typ

mängd       klass                         sort                              varietet

Det finns ett behov av ett generellt ord, ett som skall kunna användas om varje led i en serie av klasser. I denna text har valts termen klass.

Med klassindelning avses här fastställande av klassgränser genom val av klasskännetecken.

Med klassifikation avses här fastställande av klasstillhörighet genom att objekt hänförs till klasser.

Vid klassindelning kan följande krav ställas:

(1) Klasskännetecken väljs med hänsyn till klassindelningens syfte

(2) Man måste känna och överblicka de objekt för vilka klasser skall skapas

(3) Alla objekt som skall indelas skall kunna hänföras till någon klass,

      d.v.s. klasserna skall tillsammans helt uttömma alla objekt

(4) Ett objekt skall kunna hänföras till en och endast en klass,

       d.v.s. klasserna skall utesluta varandra.

(1)                 Man bör veta varför man skall klassindela

(2)                Man bör veta vad som skall klassindelas

(3) och (4) Man bör veta hur klassindelning skall ske

–      Mendelejevs periodiska system

–      Linnés sexualsystem

–      Klassificering av fingeravtryck

–      Universella decimalklassifikationen, UDK

–     Klassifikation av sjukdomar

Språkliga satser kan indelas i uttryck för fråga, önskan, utrop, befallning och påståenden.

I det följande ska behandlas den klass av språkliga satser som uttrycker något som antingen är sant eller falskt. För att benämna vad dessa satser uttrycker har valts det språkliga uttrycket "faktuell utsaga", som ersätter termer som "satsinnehåll", "påståenden", "omdömen", "antagande", förmodande" med flera.

Man skiljer mellan 1) den språkliga satsen, 2) den faktuella utsagan (det som den språkliga satsen uttrycker) och 3) faktum (eller sakförhållanden).

Följande fyra språkliga satser:

"Min mor är död" – "My mother is dead" – "Meine Mutter ist tot" – "Ma mère est mort".

Innehåller olika ord och är skilda språkliga satser samt tillhör skilda språk men de uttrycker ändå samma betydelse, nämligen den faktuella utsagan (påståendet eller antagandet) att min mor är död. En språklig sats består av ord. Det gör däremot inte utsagan; den är utan språklig dräkt och kan därför sägas vara internationell.

Om min mor är död eller inte är ett faktum, som inte heller består av ord. Detta sakförhållande är varken sant eller falskt. Det är antingen så eller inte så. Däremot är utsagan om min mors död antingen sann eller falsk.

Svensken Ingemar Hedenius (1908-1982) säger i sin bok "Om rätt och moral":

Varken fakta eller språkliga satser är sanna eller falska. Det är endast utsagor som kan vara sanna eller falska.

Genom att ställa utsagan i relation till fakta kan man avgöra om utsagan är sann eller falsk.

Man bör således skilja mellan 1) den språkliga satsen, 2) utsagan och 3) faktum.

Den faktuella utsagan är antingen sann eller falsk och i detta skiljer den sig från frågan, önskan, utropet och befallningen.

En faktuell utsaga kan endera vara sann eller falsk. I många fall är det förenat med stora svårigheter eller helt omöjligt att erhålla sådana kunskaper – genom bekantskap eller beskrivning – att det går att avgöra om utsagan är förenlig med sakförhållanden. Man får då bedöma om utsagan är sannolikt sant eller sannolikt falskt eller dess sanningsvärde över huvud taget.

Faktum är något som verkligen föreligger eller har inträffat. Utsagor om framtiden är därför alltid spekulationer och deras sanningsvärde får bedömas därefter.

Engelsmannen Bertrand Russell (1872-1970) hävdar i sin bok "Filosofins problem" att kunskap om objekten kan erhållas genom bekantskap och beskrivning. Kunskap som nås genom beskrivning sätter oss i stånd att överskrida gränserna för vår egen privata erfarenhet.

Engelsmannen Alfred Jules Ayer (1910-1989) säger i sin bok "Språk, sanning, logik":

En prövning av faktuella utsagor kan ske genom att man besvarar frågor som dessa:

Innehåller satsen ord som

-     vaga?

-     mångtydiga?

-     relativa och som saknar angivet relationsled?

-     värdeladdade?

Vad kan vara en rimlig tolkning av satsen?

-     Har man gjort visst urval av fakta? Hur rimligt är urvalet?

-     Har man generaliserat? På hur många fall baseras generaliseringen?

-     Hänvisar man till annan källa? Har källan återgivits korrekt?

Vilka motiv har den eller de som fällt utsagan?

(1) syftar till att klarlägga utsagan, d.v.s. meningen hos språkliga satsen medan (3) syftar till att utröna meningen med att utsagan uttrycks

Med värdesats avses språklig sats som innehåller värdeuttryck, d.v.s. ord som "gott", "ont", "vackert", "fult", "rätt", "orätt" och liknande.

Värderingar kan beskrivas genom frågor som dessa:

Vad menar vi genom att säga

-      en sak är vacker eller ful?

-     en handling är fel? rätt? moraliskt bindande? god eller dålig?

Vad menar vi med att tala om en person eller dennes motiv eller val som moraliskt eller omoraliskt?

Man kan särskilja följande tre typer värdeteorier, d.v.s. ståndpunkter om vad värdesatser utsäger eller uttrycker:

(1)     Värdeobjektivismen (intuitivismen eller absolutismen)

(2)     Värdesubjektivismen (relativismen eller naturalismen)

(3)     Värdenihilismen (emotivismen)

Teori (1) tolkar en värdesats, t ex "denna handling är god" som en meningsfull utsaga, i vilken värdepredikatet "god" tillskrivs handlingen som en objektiv egenskap, som tillkommer handlingen, antingen den värderas av någon eller inte.

Teori (2) tolkar värdesatsen "denna handling är god" som en meningsfull utsaga om handlingen värderas av den som uttalar satsen, av en bestämd grupp personer eller av de flesta människorna.

Teori (3) förnekar att ordsammanställningen "denna handling är god" är en meningsfull utsaga om något.

Ovanstående beskrivningar av värdeteorier grundas på "Filosofisk uppslagsbok", författad av svensken Konrad Marc-Wogau (1902-1991).

Enligt värdenihilismen – Teori (3) – uttrycker värdesatser i sin rena form ingenting som kan vara sant eller falskt. Att uttrycka att en handling är rätt eller fel är liktydigt med att ropa "Hurra!" respektive "Bu!".

Värdenihilismen är utvecklad av svensken Axel Hägerström (1868-1939). Efter honom har Bertrand Russell, Alfred Ayer, Rudolf Carnap och andra dragit likartade slutsatser.

Alfred Ayer hävdar i sin bok "Språk, sanning, logik" att förekomsten av en etisk symbol i en sats lägger ingenting till dess faktiska innehåll. Om man säger till någon: "Du handlade orätt då du stal dessa pengar" påstår man inte något mer än om man bara hade sagt: "Du stal dessa pengar". Genom att tillägga att denna handling var oriktig gör man inte något ytterligare påstående om den. Man visar "bara" sitt moraliska ogillande av den. Ayer framhåller vidare att etiska termer inte enbart tjänar till att uttrycka känslor. De är också avsedda att framkalla känslor och därmed påverka handlingssättet.

Satsen "Detta är mord" döljer i sig två satser. Man uttrycker:

a)      "Denna handling var ett dödande" – är en faktuell utsaga

och

b)     "Detta dödande var moraliskt förkastligt" – är en värdesats

Satsen "Detta är mord" kan ha en rent beskrivande betydelse. Anta att en åklagare rent sakligt konstaterar att personen A:s dödande av personen B överensstämmer med brottsbeskrivningen för mord i Sveriges Rikes Lag. I detta fall utgör satsen "Detta är mord" en faktuell utsaga.

Hägerström drar en praktisk konsekvens av sin teori. Det finns, säger han, ingen lära i moral utan endast om moral.

Bertrand Russell framhåller i sin bok "Religion och vetenskap" att vetenskapen inte kan avgöra värdefrågor men att all uppnåbar kunskap måste förvärvas med vetenskapliga metoder. Vad vetenskapen inte kan upptäcka, kan människor inte veta.

Värdesatser ger uttryck för en positiv eller negativ attityd, en befallning, ett råd etc.

Vad en värdesats uttrycker accepteras ytterst sällan av alla människor. Man kan inte bevisa att det som en värdesats uttrycker är sant eller falskt genom att ställa det i relation till något sakförhållande.

En prövning av värdesatser kan ske genom att man ställer följande frågor:

(1) Ingår några fakta i värdesatsen?

(2) Vilka värderingar uttrycks?

(3) Vilka värderingar har jag som tolkar värdesatsen?

a)     Vilka värderingar hyllar jag som "riktiga"?

b)     Vad har påverkat min uppfattning i värderingsfrågor?

        -       föräldrar

        -      andra auktoriteter

        -     grupptillhörighet

        -     opinionsbildare

        -     egna ställningstaganden

        -     ?

c)    Vilka av mina värderingar bör jag ompröva?

(4)    Är (2) och (3) förenliga?

(5)    Varför uttrycks värdesatsen? Vilka motiv har den eller de som uttryckt värdesatsen?

Svensken Sven Ove Hansson (född 1951) föreslår i sin bok "Vetenskap och ovetenskap" sju kriterier för att skilja mellan vetenskap och ovetenskap. Han menar att vetenskap är det systematiska sökandet efter sådan kunskap som inte beror av den enskilde individen, utan som envar skulle kunna återfinna eller kontrollera.

Kännetecken på ovetenskap:

Vissa personer tillmäts så stor förmåga att avgöra vad som är sant och falskt att andra

Man förlitar sig på experiment som utförts någon enstaka gång men som inte går att

Man hävdar att teorin är helt riktig trots att det finns iakttagelser eller experiment som

Ett argument föreligger när man påstår att en viss utsaga utgör skäl, stöd eller bevis för en annan utsaga. Ett exempel:

(1)       NN har begått mordet

            därför att

(2)      personens DNA fanns på mordvapnet

Som skäl för (1) anförs (2), d.v.s. (2) är det argument som anförs som skäl, stöd eller bevis för (1) som utgör tesen, d.v.s. den utsaga som argumentationen gäller.

Då det gäller argumentation mot tesen anför man en utsaga som är oförenlig med tesen eller gör tesen osannolik. Argumentation mot tesen utgör argumentation för icke-tesen.

I en argumentation använder man ofta särskilda ord för att markera att man använder en utsaga som ett argument. Sådana ord är "eftersom", "därför", "ty", "då" m fl.

Man kan argumentera för eller emot en faktuell utsaga eller en värdesats.

Bertrand Russell menar att ordet "överbevisa" skall betyda detsamma som "klargöra genom rationell argumentering, d.v.s. att skaffa fram bevis för den uppställda tesen" och att ordet "övertala" skall betyda detsamma som "få ett påstående att godtas med andra medel än överbevisning".

Redan från forngrekisk tid skiljer man mellan vältalighet och debatt som syftar till tankeutbyte. En argumentation som skall leda till handling eller förändra attityder får en annan karaktär än tankeutbytet.

En värdering av det särskilda fallet grundas som regel på en allmän värdering samt en utsaga om sakförhållandet som utgör objekt för den speciella värderingen. Övergången från generell värdering till värdering av det särskilda fallet har inte formen av en logisk slutledning.

Vid argumentation för en värdesats kan man naturligtvis hävda att tesen eller argumentet är förenligt med en allmängiltig värdering eller gällande normsystem eller har önskvärda konsekvenser för viss människa eller mänskligheten eller något annat.

Vid argumentation i sakfrågor gäller det att överbevisa. Vid argumentation vad gäller värderingar och imperativer gäller det snarare att övertala än att överbevisa.

Till spelets regler för saklig argumentation hör:

1)       att debattörerna lägger samma betydelse i den tes som argumentationen gäller

2)       att argumenten har rimlig grad av hållbarhet (sanningsvärde)

3)       att argumenten har rimlig grad av relevans (beviskraft)

4)       att debattörerna söker övertyga varandra enbart genom argumentens kraft

Om man bryter mot dessa spelregler blir argumentationen osaklig.

Ett sant argument är alltid hållbart. I många fall är det förenat med stora svårigheter eller helt omöjligt att avgöra om ett argument är förenligt med sakförhållandet. Man får då bedöma om argumentet är sannolikt sant eller sannolikt falskt.

Graden av ett arguments relevans måste i många fall avgöras genom ’intuition’ . Ett argument måste både vara hållbart och relevant. Utsagorna "1 + 1 = 2" och "jorden är rund" är var för sig hållbara (sanna). Argumentationen "jorden är rund därför att 1 + 1 = 2" är däremot inte relevant.

Norrmannen Arne Naess (1912-2009) har i sin bok "En del elementaere logiske emner" (på svenska utgiven med titeln "Empirisk semantik") stipulerar sex huvudnormer för saklig argumentation. Han hävdar att man genom dessa normer kan gripa in mot osaklighet både hos sig själv och hos andra. Vidare framhåller han att man måste betrakta sakligheten i relation till ett bestämt mål, nämligen tankeutbyte som ökar eller bättre ordnar vårt vetande. Har man däremot andra mål, kan normerna bli likgiltiga eller direkt skadliga. Om målet är att övertala och påverka, är ofta suggestion, propaganda och reklam effektivare än saklighet, framhåller Naess. Med saklighet avser Naess: "Inlägget X är sakligt" skall betyda detsamma som "X bryter inte mot någon av de sex huvudnormerna för saklighet".

Vid användning av normerna förutsätter Naess att debatten behandlar ett bestämt ämne, som representeras av tesen (spetsformuleringen).

Vid förkunnelse kan normerna för saklighet vara irrelevanta. Men, menar Naess, så snart man ger sig in på att t ex beskriva motståndarens uppfattning blir normerna relevanta – även om beskrivningen ingår i religiös, politisk eller annan förkunnelse.

Naess framhåller vidare:

- att beskyllningar för osaklighet är en av de vanligaste formerna för osaklighet

- att när man kommit fram till en konklusion (slutsats, ståndpunkt, tes, argument, etc)

Författaren till denna text har tagit sig friheten att omformulera Arne Naess´ sex normer för saklig argumentation, att istället gälla osaklig debatt.

Anm.: Med ordet tendentiös i det följande avses tillrättalagd (i ett visst syfte).

Håll dig inte till ämnet om det kan skada dina egna intressen!

Förvräng citat och referat så att det gynnar din ståndpunkt!

Använd ord som är vaga, mångtydiga och värdeladdade om det styrker dina intressen!

Tillskriv din motståndare åsikter som han förmodligen inte har, om det främjar den egna saken!

Utelämna en del saker och framhäv andra som gör att läsare/åhöraren får en skev eller direkt felaktig bild av det som framställts, och att detta tjänar ditt intresse!

Stärk din ståndpunkt i debatten genom att bjuda på underhållning, mat och dryck!

Beskyllningar för osaklighet är en av de vanligaste formerna för osaklighet. Beskyll därför alltid din motpart för att vara osaklig!

För att underlätta ett ställningstagande till en viss fråga kan man upprätta en översikt av de argument som talar för och emot, enligt följande:

1)       Formulera tesen T så entydigt som möjligt

2)      Samla in argumenten och indela dem i argument för tesen T, d.v.s. proargument P

          och argument mot tesen T, dvs kontraargument K

3)     Man kan lättare överblicka en argumentation om man strukturerar argumentet i form

         av ett argumentationsmönster, enligt följande:

                                              T (tesen)

P1                                                               K1

P2                                                              K2

         P1      P2                                                  P1        K2

        P2      P2                                                  P2        K2 *)

        P3      P2

P3                                                             K3

Argumentationsmönstret visar hur varje enskilt argument hänger samman med de övriga i argumenteringen. *)Argumentsymbolerna utläses från vänster till höger, t.ex. "P2K2"   = "Proargument nr 2 för Kontraargument nr 2 (mot tesen T)"

4)         Bedöm argumentets beviskraft och stryk de irrelevanta.

5)         Bedöm de kvarstående argumentens hållbarhet och stryk de falska eller de sannolikt falska.

6)        Bedöm om tesen skall accepteras eller förkastas.

Vid saklig argumentation bör tes och argument vara begripliga samt argumenten hållbara och relevanta.

Vid argumentation i sakfrågor gäller det att överbevisa. Vid argumentation vad gäller värderingar och imperativer gäller det snarare att övertala än att överbevisa.

      Andersson, Jan och Furberg, Mats

       -              "Språk och påverkan. Om argumentationens semantik"

       -              "Politik och propaganda. Om röstvärvandets semantik"

     Ayer, Alfred

      -             "Språk, sanning, logik"

     Fredriksson, Gunnar

     -             "Det politiska språket"

    Hansson, Sven Ove

     -            "Vetenskap och ovetenskap"

    Hedenius, Ingemar

    -            "Om rätt och moral"

    Marc-Wogau, Konrad

    -           "Logik Vetenskapsteori Argumentationsanalys"

    -           "Att studera filosofi"

   Naess, Arne

    -           "Empirisk semantik"

   Russell, Bertrand

   -          "Filosofins problem"

   -          "Den mänskliga kunskapen. Dess omfattning och gränser"

  von Wright, Georg Henrik

   -           "Logik, filosofi och språk"

Anm.: "Logik Vetenskapsteori Argumentationsanalys" och "Empirisk semantik" utgör kortfattade läroböcker om förhållandet mellan språkliga uttryck och deras mening.